Kuvia

Unga Ilmari

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ilmari Calamnius, senare Kianto (1874 - 1970)

Ilmari Calamnius, senare Kianto, föddes 7.5. 1874 i storfurstendömet Finland som sjunde barnet till kaplanen August Benjamin Calamnius och Cecilia Lundahl. Fadern blev sedermera kyrkoherde i Suomussalmi socken i norra Finland nära ryska gränsen, och i denna ödemarksnatur växte prästbarnen upp.

  • Kianto gick i skola i Uleåborg och tog studenten 1892, studerade ryska och finska vid det kejserliga universitetet i Helsingfors och avlade filosofiemagister-examen.
  • Under studietiden debuterade han med ett prosaverk som 22-åring och skrev därefter ett antal diktsamlingar, främst naturlyrik. Han var också med och grundade Finska Litteratursällskapet år 1897. Över 100 av hans dikter har tonsatts, bl.a. av Sibelius, Merikanto, Melartin och Chydenius.
  • Han fick ett två års stipendium till Moskva för att fullfölja sina studier i ryska 1901-03 och översatte där bl. några av Tolstoys och Gontsharovs böcker. Han blev bekant med Tolstoys läror, vilket kom att ha en djupgående inverkan på hans senare liv. Han skrev ut sej ur kyrkan och ingick Finlands första civiläktenskap år 1904, vigseln förrättades i Hälsingborg i Sverige – i Finland var sådant ännu ej möjligt. Han lät inte döpa sina barn, vilket väckte uppståndelse.

  • Han tog tjänst som lärare i ryska i Kajana samskola 1904-06, arbetade också som frispråkig journalist i Kajana-bladet och blev följaktligen osams med prästerna och stadens ledning.
  • Han deltog ivrigt i den stora nationella Snellman-rörelsen för att förfinska alla svenska släktnamn i Finland – själv bytte han år 1906 ut Calamnius mot Kianto, det gamla namnet på hans hemsjö.
  • Han kritiserade allt han tyckte var oäkta och falskt, han kämpade mot tzarväldets våld och förtryck och mot prästernas skenhelighet. Han ifrågasatte vissa av Bibelns läror, försvarade männens polygama anlag och sökte efter sanning i tillvaron. Modigt publicerade han sina tankar och fick både fiender och vänner.
  • För två av sina böcker blev han åtalad för hädelse, men blev frikänd.
  • Han lämnade sin trygga tjänst som lärare år 1906 och hängav sej enbart åt att skriva, vilket var rätt djärvt på den tiden då man inte ens hört talas om författarunderstöd eller andra subventioner.
  • Som författare var han enormt produktiv – under sina bästa år skrev han två-tre böcker om året för att försörja sin stora barnaskara. Allt som allt publicerade han under sin livstid 67 verk omfattande reseskildringar, romaner, diktsamlingar, sagor och subjektiva minnen från sitt långa liv, men också en massa pamfletter och förtäckta (obs. Rysslands censur!) smädedikter i diverse tidskrifter. Mest känd är han för sina folkskildringar Det röda strecket (1909) och Jooseppi från Ryysyranta (1924) om de fattiga torparna i Kajanaland, båda översatta till svenska. Hans mycket uttrycksfulla språk är nästan omöjligt att återge på andra språk. Det röda strecket har även omarbetats till opera, tonsatt av den finska nutida kompositören Aulis Sallinen.
  • Hans hjärta klappade varmt för Fjärr-Karelen (landet mellan Suomussalmi och Vita havet) , som lydde under Ryssland men vars befolkning talade karelska, dvs. nästan finska. Han beundrade deras ofördärvade seder, deras stora ödemarker och vackra natur. Där fanns inga vägar, bara stigar, och han gjorde otaliga långa vandringar i landet till fots, ibland med roddbåt längs sjöar och älvar och om vintrarna med ren och släde. År 1914 vandrade han ända till Vita havet! Han publicerade sex böcker om sina upplevelser i Fjärr-Karelen, men då gränsen mellan Ryssland och Finland stängdes år 1920-22, ”glömdes de bort” av politiska skäl. Senare har litteraturkännare erkänt böckernas såväl litterära som etnologiska värde.
  • Han deltog i kriget 1917-18 på de vitas sida på olika fronter i Karelen. Han ställde sej positivt till den s.k. jägarrörelsen, som i smyg skolade finska officerare i Tyskland.
  • År 1912-13 byggde han sitt vackra och rätt snart ganska berömda hem Turjanlinna (Turja slott) vid stranden av sjön Kianta i Suomussalmi c.8 km från kyrkbyn. Dit färdades man med båt eller vandrade längs ringlande skogsstigar. Stället besöktes ivrigt av hans konstnärsvänner men också okända beundrare eller bara nyfikna. Huset var ett stort och ståtligt stockhus i två våningar, 20 x 9 meter, med många personliga dekorationer, målade texter och märkvärdiga föremål. Då Vinterkriget bröt ut 1939 och ryssarna kom över gränsen vid Raate i Suomussalmi och civilbefolkningen måste rymma fältet, lämnade den 65-åriga författaren i tamburen en cigarrask med rysk text, i vilken han bad fienden spara hans värdefulla hem. De finska soldaterna som kom för att bränna ner Turjanlinna innan ryssarna hann dit hittade asken, och Kianto dömdes till sex månaders tukthusstraff misstänkt för ”försök till förräderi” för att han försökt ”kommunicera med fienden”! Hans kära hem med alla uthus brändes ned utan nåd.
  • Efter dessa tunga motgångar var han en bruten man – han hade förlorat både sitt hem och sin ära. Så småningom lät han bygga ett nytt men anspråkslöst Turjanlinna på ruinerna, men det brann ned genast det hade blivit färdigt år 1949. Efter det måste han nöja sej med de små provisoriska stugorna han i största hast byggt bara för att ha tak över huvudet. Dessa stugor är nu ett museum, dit Suomussalmi kommun om somrarna ordnar guidade utflykter med båt. Det finns fortfarande ingen landsväg dit.
  • Ilmari Kianto, kanske överdrivet känd för sina kvinnoaffärer, var tre gånger gift, blev änkling två gånger och hade 12 barn. Hans äldsta son Otso blev präst liksom sin farfar och farfars far.
  • Kianto var god vän med nästan alla Finlands presidenter, Kekkonen var hans stora beundrare och besökte honom ofta när han fyllde år.
  • Förutom finska och svenska talade han flytande ryska och latin, och rätt bra tyska. Så sent som vid 80 års ålder började han läsa engelska!
  • Han hade rest i flera länder i Europa, i Estland, på Krim och i Kaukasus.
  • Som prästson kände han väl till sin Bibel, vilken han gärna citerade i olika sammanhang, och trots att gått ur kyrkan och tvivlade på en och annan dogm, var han inte ateist. Litet före sin död anslöt han sej åter till kyrkan.
  • Ilmari Kianto, hedersdoktor och hedersmedlem i flera kultursällskap, avled 27.4.1970 tio dagar innan han skulle ha fyllt 96 år. Hans jordfästning – på statens bekostnad – var en stor händelse med över tusen deltagare som följde honom på hans sista färd över den vårsvaga isen till ön Niettussaari mittemot Turjanlinna i Suomussalmi. Gravskriften han själv för årtionden sedan målat på en trätavla börjar på latin: Hic post mortem requiescat in pace litterator fennicus, poeta magister Ilmari Kianto…
  • (text av Raija-Liisa Kianto)